Matbank mättar många munnar

Klockan är nio på morgonen i Lissabons hamn. Här står en kvinna i blå blus och jeans. Hon duckar för gaffeltruckarna på gården framför en gammal lagerbyggnad och rör sig snabbt och målmedvetet. Detta är uppenbart en kvinna som inte slösar bort någon tid. Hon håller på att sortera ut kålhuvuden. Isabel Jonet, 51 år, är chef för Lissabons Banco Alimentar, moderorganisation för 19 matbanker spridda över hela Portugal. Tillsammans samlar de in och distribuerar mat till tolv miljoner måltider varje år. Utan dessa matbanker skulle tre av 100 människor i Portugal gå hungriga. Och i en tid präglad av finanskriser, när det är ont om pengar och gott om skulder, kommer hjälpsökande från alla samhällsklasser – här finns även läkare, lärare och domare.

Affärstidningen Negócios kallar Isabel Jonet den mäktigaste kvinnan i Portugals ekonomi. Hon har fem barn och utstrålar ett lugnt allvar. Samtidigt är hon kvick i kommentaren, med ett påfallande vackert ­leende.
”Men jag börjar dagen med att räkna kål. Jag tänker på att någon är hungrig och behöver den”, säger hon.
Hennes sociala samvete väcktes tidigt. Familjen ägde en gård på landet i Alentejoområdet i södra Portugal. Här fanns kor, grisar, får, vete, korn och en fruktträdgård med renklor, så att hennes mamma kunde göra konserverade plommon. Hennes far kände alla som arbetade åt honom och lyssnade till deras berättelser.  Isabels Jonets föräldrar tog hand om andra och förde vidare samma känsla av osjälviskhet till sina barn.
”Det var så jag uppfostrades. Jag började arbeta som volontär när jag var tolv år. Och det är så jag uppfostrar mina barn också”, säger hon.

När Isabel var fem år flyttade familjen till Lissabon. Gården blev ett ställe där hon tillbringade semestrar och helger. Efter ekonomistudier vid Universidade Católica i Lissabon i slutet av 1970-talet började hon arbeta för ett stort försäkringsbolag i Lissabon. Men i samband med Portugals inträde i eu 1986 fick hennes man Nuno, som är journalist, jobb i Bryssel. Isabel följde med tillsammans med parets förstfödda dotter.  I Bryssel fick hon ett nytt jobb inom försäkringsbranschen men bestämde sig snart för att byta bana.
”Kvinnor behandlades visserligen inte illa, men vi blev helt enkelt inte tagna på allvar.”
I stället började Isabel arbeta för det rådgivande eu-organet Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Dessutom undervisade hon i portugisisk matlagning.

År 1994 ledde Nunos jobb familjen tillbaka till Lissabon. Nu hade de tre barn och Isabel var sysselsatt med att hjälpa dem att ställa om från franskspråkig undervisning i Bryssel till lektioner på portugisiska i hemlandet. Men två eftermiddagar i veckan ägnade hon sig åt volontär­arbete. Isabel Jonet sökte upp Banco Alimentar som startat fyra år tidigare.
”Allt var bara i sin linda då. Jag valde dem för att de hade en mission – att arbeta mot slöseriet med mat, tid och människors talanger”, säger hon.
Banco var fortfarande litet och arbetade på den tiden bara med 16 organisationer. I dag hjälper man över 300. Det tog inte lång tid innan Isabel blev klar över vad hon kunde bidra med.
”Jag har alltid haft en känsla för ordning och organisation. Och när jag kom till Banco insåg jag hur mycket man kan göra i en välgörenhetsorganisation om det bara finns en ordentlig ledning”, säger hon.
Bancos styrelse såg det också. Inom några månader bad de henne bli deras nya chef. Hon gick hem och diskuterade saken med sin familj. Det skulle innebära mycket arbete och som volontär skulle hon inte tjäna några pengar. Både mannen och barnen tyckte att hon skulle ta jobbet. Beslutet förändrade hela deras tillvaro.

Banco Alimentar delar inte ut mat direkt till dem som behöver den. I stället förmedlas den via lokala organisationer, med personal som känner människorna de hjälper. På så sätt kan de ge lite mänsklig värme tillsammans med ett mål varm mat eller en korg med baslivsmedel. Bland mottagarna finns såväl daghem för barn som ålderdomshem och dagcenter för äldre. En av dem som fått hjälp är Antonio da Silva, en mogen student med sex barn hemma i universitetsstaden Coimbra.
”Det finns månader när pengarna är helt slut efter att hyran och maten är betalda. Utan Banco Alimentar skulle livet vara hemskt. De ge oss saker som mjölkpulver och ris, vilket barnen tycker bäst om. Utan deras hjälp skulle barnen gå hungriga halva tiden. Och jag vet folk som har det ännu värre”, säger Antonio.
Matbankens ambition är att hitta all denna mat, varje dag, året runt. För att kunna göra det har Isabel Jonet övertygat stormarknadernas chefer om att de faktiskt kan spara pengar genom att ge – för det kostar pengar att göra sig av med osåld mat.
Alexandre Soares dos Santos, vd för Jerónimo Martins, Portugals största stormarknadskedja minns tydligt första gången han talade med Isabel.
”Jag slogs av hennes beslutsamhet och intelligens och hennes engagemang. Hon visste att välfärdsstaten inte var hållbar på det här området.”

Under 2010 gav Jerónimo Martins över 5 000 ton mat till Banco. Men det är inte bara stormarknaderna som Isabel Jonet har fått med sig. Handlare vid Lissabons enorma grossistmarknad skänker frukt och grönsaker, som de inte kan sälja när dagen lider mot sitt slut.
Ungefär en fjärdedel av maten kommer för närvarande i prydligt inslagna paket från eu:s matlager. Ytterligare tio procent är resultatet av veckoslutskampanjer vid stormarknaderna. De genomförs av volontärer som besöker butikerna för att be kunderna som går in att köpa och sedan skänka bort en basvara som till exempel tonfisk, ris, olja eller flingor. Ungefär 36 000 människor arbetar med dessa kampanjer över hela Portugal.
”Hela idén är att göra folk medvetna om att det finns verklig hunger där de bor. Och att de kan göra någonting åt det”, säger Isabel Jonet.

I lagerlokalen är banankartongerna staplade på hög. Hela väggar av spenat flyttas omkring med gaffeltruckar. Ingenting är för mycket. När 21 ton kiwi och 48 ton päron lämnades in på en gång blev Isabel Jonet allt annat än bekymrad.
”Vi gjorde sylt, så klart”, säger hon.
Varje dag hjälper ungefär 250 personer till på Banco Alimentar. Isabel känner dem alla väl. Hon hälsar glatt på mannen vars son just har opererats, 80-åringen som stolt bär omkring på lastpallar.
”Jag har träffat så många fantastiska människor här. Hela gänget som ger arbetet mening.”
Hon vet precis hur hon ska behålla och uppmuntra volontärerna – den före detta skolläraren som är bra på att hålla ordning på registren och den före detta revisorn som gör den årliga budgeten. Att hon själv är obetald frivillig­arbetare ser hon som väldigt viktigt för lagandan.
”Personen som bestämmer är en av dem. Människor som arbetar här behöver inte ta order från en anställd”, säger hon.
Bland arbetarna på Banco finns såväl de med brottsligt förflutet som långtidsarbetslösa. Rui som hjälper till att sköta lagret var arbetslös i åtta år. Då lärde han sig köra truck, men fick inget jobb. Till slut hamnade han inför domstol och kom till Banco för att göra samhällstjänst.
”De såg att jag jobbade bra och nu tillhör jag den ordinarie arbetsstyrkan”, säger han.

Isabel Jonet har kartor på kontorsväggarna och överallt hemma.
”Jag älskar kartor. Det är för att jag tror att alla behöver veta att de har en plats i världen”, säger hon och förklarar att hennes dörr på Banco alltid är öppen.
Men barnen har hög prioritet. En vecka innan hon fick sin yngsta dotter (som nu är elva år) var hon fortfarande på jobbet. Hon var tvungen. Genom en sorglig ödets nyck hade två av hennes medarbetare dött inom loppet av tio dagar, och Isabel var den enda kvar som hade befogenhet att underteckna de papper som behövdes för verksamheten.
Kort efter födseln följde bäbisen med henne till jobbet, satt i olika knän och sov på en kudde som flyttades från bord till bord.
”Alla kramade henne”, minns Isabel med ett leende.
Nu har även de yngsta barnen börjat gå i mammas fotspår. Varje morgon samlar de in föregående dags osålda kakor och bröd från ­lokala bagerier. På ett år kan de få ihop häpnadsväckande 900 kilo. Isabels äldsta son Francisco läser ekonomi på universitetet, men ska också tillbringa ett år i Afrika – som volontär naturligtvis – och bygga upp ett hem för gatubarn i Burundi.
”Jag tror att vi alla är en del av varandra och vi är alla ansvariga för det gemensamma goda”, säger Isabel.
Det är något hon tänker på medan hon sorterar kål. Och den filosofin kommer att förhindra att 300 000 i Portugal går hungriga i år.